I modern svenska är möjligheten att variera ordföljden begränsad. Till exempel kan man i satser av typen Anders vill inte laga cykeln, där cykeln är objekt, bara placera objektet på två sätt: 1) Anders vill inte laga cykeln eller 2) Cykeln vill Anders inte laga. Om satsen endast har ett verb som står på andra plats finns fler möjligheter. Då kan objekt – om det är ett obetonat pronomen – stå före satsadverbial eller subjekt:
a. Varför hjälpte läraren henne inte med läxan?
b. Varför hjälpte henne läraren inte med läxan?
I medeltida svenska var ordföljden friare. Objekt kunde stå före huvudverb (alltså ≈ Anders vill inte cykeln laga), och de kunde stå före satsadverbial eller subjekt. De senare två placeringarna verkar dessutom inte ha begränsats så som i modern svenska. Objektsplaceringen i följande exempel fungerar inte idag:
a. Sidhan sagh habraam wan herra ey længar (Själens tröst, 1420)
(Sedan såg abraham vår herra ej längre)
’Sedan såg Abraham inte längre vår herre’
b. iac will thin tiänst encte haffua (Didrik av Bern, 1450)
(jag vill din tjänst inte ha)
‘Jag vill inte ha din tjänst’
c. æghu brun fleræ (Upplandslagen, 1297)
(äger brunn flera)
’Äger flera brunnen (tillsammans)’
d. vil os gudh hiälpa (Pentateuchparafrasen, 1330)
(vill oss gud hjälpa)
’Vill Gud hjälpa oss’
I min avhandling undersökte jag hur olika objekt placerades i förhållande till negation, t.ex. ej, samt inbördes ordning mellan objekt och subjekt/objekt i medeltida svenska. Huvudresultaten visar att objektspronomen hade friare placering än andra objekt, men också att objekt hade olika placeringsmönster dels i olika tidsperioder, dels i olika satstyper. Dessa resultat tolkar jag så här: (A) ej genomgår formförändring och ger då upphov till bilden att objekt har olika placeringsmönster i olika tidsperioder; (B) objekt hade olika placeringsmönster i olika satstyper därför att objekt böjdes i kasus och kunde stå före huvudverb.
Mikael Berger
Avhandlingen finns fritt tillgänglig (open access) här. Den går även att beställa från LU:s bokshop.
