Fablerna om vargen och tranan, om hunden med köttstycket och om åsnan i lejonhuden var för många svenskar under äldre tid lika välbekanta som de bibliska berättelserna.
Med monografin Fabelbruk i svensk tidigmodernitet (Makadam förlag, 672 s.) slår litteraturvetaren Erik Zillén upp portarna till en rik och idag till stora delar bortglömd genrehistoria. Utgångspunkt för studien är den tidigmoderna kulturens bruksorienterade förhållande till litteratur. Det omfattande textmaterial som undersöks – alltifrån fabelsamlingar på grekiska och latin till fabelanspelningar i skämtsamma bröllopsdikter – vittnar om att den aisopiska fabeln, en episk kortgenre med rötter i antiken, blev föremål för ett intensivt och mångsidigt bruk i Sverige mellan 1530 och 1800. Fabler användes i skolornas språkundervisning, utnyttjades för att förmedla moraliska normer, tjänstgjorde som exempelberättelser i andra texter och kom i takt med den mediala utvecklingen att anlitas i politisk debatt och litterär polemik.
I dialog med internationell fabel- och genreforskning tecknar bokens sju kapitel en dynamisk helhetsbild av den aisopiska fabelns svenska förflutna. Den övergripande tidslinjen sträcker sig från reformationsskedets traditionsbundna fabelbruk via upplysningsepokens innovativa hantering av fabeln till en genrehistorisk kris runt 1800, då modernitetens paradigmskiften och en ny konstsyn ifrågasatte själva idén om litteraturbruk.
Fabelbruk i svensk tidigmodernitet. En genrehistorisk studie (Göteborg & Stockholm 2020)
