På senare år har Sverigebilden aktualiserats i olika internationella sammanhang – i allt från migration till coronastrategi. Frågan tas på största allvar och fenomenet är inte nytt. Med boken Vid världens ände. Sultanens sändebud och hans berättelse om 1700-talets Sverige diskuterar historikern Joachim Östlund hur bilden av Sverige kom att aktualiseras i en osmansk 1700-talskontext.
När sultanens sändebud Mehmed Said Efendi äntligen stiger i land i Stockholm sommaren 1733 hälsas han av – enligt egen utsago – ”druvklasar” av åskådare, kanonsalvor och en ståtlig kortege. Resan hade tagit mer än ett halvår och hemma i Istanbul rådde politisk oro efter att den reformvänlige och tulpanälskande sultanen Ahmed III störtats. Visitens officiella syfte var att säkra återbetalningen av skulder som Karl XII ådragit sig i Bender, men Said var också ivrig att inhämta kunskap om samhälleliga innovationer och odla nya bekantskaper.
I en så kallad sefaretnâme – en diplomatisk rapport – ger Said ord åt sina förhoppningar om ett osmanskt politiskt och kulturellt närmande till Europa. Östlunds närläsning av Saids text och resa ger en unik inblick i hur osmansk upplysningskultur och ”osmansk islam” bidrog till att forma hans idealiserade bild av Sveriges samhälle, kultur och invånare. De globalhistoriska processer som Östlund studerar griper in vår tids frågor kring identiteter och territoriella gränser och även hur det grekisk-romerska arvet och imperietraditioner omtolkas efter dagspolitiska syften.
