HT:s bokblogg

På senare år har Sverigebilden aktualiserats i olika internationella sammanhang – i allt från migration till coronastrategi. Frågan tas på största allvar och fenomenet är inte nytt. Med boken Vid världens ände. Sultanens sändebud och hans berättelse om 1700-talets Sverige diskuterar historikern Joachim Östlund hur bilden av Sverige kom att aktualiseras i en osmansk 1700-talskontext. 

När sultanens sändebud Mehmed Said Efendi äntligen stiger i land i Stockholm sommaren 1733 hälsas han av – enligt egen utsago – ”druvklasar” av åskådare, kanonsalvor och en ståtlig kortege. Resan hade tagit mer än ett halvår och hemma i Istanbul rådde politisk oro efter att den reformvänlige och tulpanälskande sultanen Ahmed III störtats. Visitens officiella syfte var att säkra återbetalningen av skulder som Karl XII ådragit sig i Bender, men Said var också ivrig att inhämta kunskap om samhälleliga innovationer och odla nya bekantskaper.

I en så kallad sefaretnâme – en diplomatisk rapport – ger Said ord åt sina förhoppningar om ett osmanskt politiskt och kulturellt närmande till Europa. Östlunds närläsning av Saids text och resa ger en unik inblick i hur osmansk upplysningskultur och ”osmansk islam” bidrog till att forma hans idealiserade bild av Sveriges samhälle, kultur och invånare. De globalhistoriska processer som Östlund studerar griper in vår tids frågor kring identiteter och territoriella gränser och även hur det grekisk-romerska arvet och imperietraditioner omtolkas efter dagspolitiska syften. 

Fablerna om vargen och tranan, om hunden med köttstycket och om åsnan i lejonhuden var för många svenskar under äldre tid lika välbekanta som de bibliska berättelserna.

Med monografin Fabelbruk i svensk tidigmodernitet (Makadam förlag, 672 s.) slår litteraturvetaren Erik Zillén upp portarna till en rik och idag till stora delar bortglömd genrehistoria. Utgångspunkt för studien är den tidigmoderna kulturens bruksorienterade förhållande till litteratur. Det omfattande textmaterial som undersöks – alltifrån fabelsamlingar på grekiska och latin till fabelanspelningar i skämtsamma bröllopsdikter – vittnar om att den aisopiska fabeln, en episk kortgenre med rötter i antiken, blev föremål för ett intensivt och mångsidigt bruk i Sverige mellan 1530 och 1800. Fabler användes i skolornas språkundervisning, utnyttjades för att förmedla moraliska normer, tjänstgjorde som exempelberättelser i andra texter och kom i takt med den mediala utvecklingen att anlitas i politisk debatt och litterär polemik.

I dialog med internationell fabel- och genreforskning tecknar bokens sju kapitel en dynamisk helhetsbild av den aisopiska fabelns svenska förflutna. Den övergripande tidslinjen sträcker sig från reformationsskedets traditionsbundna fabelbruk via upplysningsepokens innovativa hantering av fabeln till en genrehistorisk kris runt 1800, då modernitetens paradigmskiften och en ny konstsyn ifrågasatte själva idén om litteraturbruk.

Fabelbruk i svensk tidigmodernitet. En genrehistorisk studie (Göteborg & Stockholm 2020)

Boken Mediernas historia: Från big bang till big data är den senaste i skriftserien Mediehistoriskt arkiv (http://mediehistorisktarkiv.se). Med drygt 40 utgivna volymer sedan skriftserien startade 2006 – alla mer eller mindre fokuserade fallstudier eller sammanhållna antologier – tycker vi författare att det är dags för en syntes. Boken är tänkt att kunna användas som kurslitteratur inom ämnen som har behov av mediala perspektiv på historia eller att sätta in medier i historiska sammanhang. Den kan såklart även läsas av alla med mediehistoriskt intresse och som vill ha en kortfattad översikt.

Många upplever i dag att medier genomsyrar allt fler delar av vardag och samhälle. Men det är en erfarenhet som delas med människor i det förflutna. För att hitta en tid då medier inte satte sin prägel på liv och kultur måste vi gå mycket långt tillbaka i historien. I boken framhäver vi inte minst de ”gråa” vardagsmedier som varit förutsättningen för administration och bokföring, religiös kommunikation och politisk styrförmåga. Exemplen utgörs bland annat av lerpolletter i Mesopotamien, medeltida kyrkklockor och inkarikets talande knutar.

Mediehistoriska perspektiv kan anläggas på snart sagt vilka historiska fenomen som helst. Dessutom är det förflutna tillgängligt för oss endast i medierad form, om det så gäller antikt klotter, hällristningar, dammiga brevsamlingar, sönderfallande tidningslägg, muntliga berättelser eller förra veckans Youtubeklipp. Där det till synes har saknats medier, där har forskare inte sällan betraktat lämningar som medier. Charles Darwin beskrev geologiska skikt som kapitel i en historiebok, en senare kollega talar om stenar som ”jordens arkivarier”. DNA-sekvenser har på motsvarande sätt tolkats både som telegrafmeddelande från det förflutna och som meningar i ”livets bok”. Mediehistoria är kort sagt ingen specialgren eller underavdelning till någon förment allmän och viktigare historia.

I 44 avsnitt – med 17 insprängda klassikerrutor som presenterar betydelsefulla forskare och deras perspektiv – belyser vi olika mediekulturers särprägel samtidigt som vi lyfter fram hur ett myller av medier alltid har präglat dessa kulturer. Och i stället för att framhäva historiska brott och revolutioner synliggör vi kontinuiteter i fråga om hur medier har etablerats, brukats och förändrats. Relationen mellan vår samtids så kallade sociala medier och traditionella massmedier utgör endast ett exempel på den komplex väv av sinsemellan hopflätade kommunikationsformer som historien består av.

Mediernas historia finns fritt tillgänglig att ladda ner från skriftseriernas hemsida. Klicka här!

En recension i senaste numret av Respons (http://tidskriftenrespons.se) sammanfattar sina intryck av boken så här: ”Den lär bli en självklar referens på ett samtidens viktigaste kunskapsfält.”

Johan Jarlbrink, Patrik Lundell och Pelle Snickars

I dagarna utkommer en antologi om efterkrigstidens kunskapshistoria, Histories of Knowledge in Postwar Scandinavia: Actors, Arenas, and Aspirations (red. Johan Östling, Niklas Olsen och David Larsson Heidenblad). Den utges i Routledges nylanserade bokserie ”Knowledge Societies in History” och samlar bidrag från fjorton nordiska historiker. Från Centrum för kunskapshistoria i Lund medverkar – förutom Östling och Larsson Heidenblad – Anton Jansson, Björn Lundberg och Ragni Svensson.

Histories of Knowledge in Postwar Scandinavia behandlar kunskapens plats och betydelse på en serie arenor under främst 1960- och 1970-talen. Det här var en period när ”kunskapssamhället” började växa fram som kollektiv självförståelse och det blir därför särskilt intressant att undersöka hur olika former av kunskap satte sin prägel på politik, ekonomi och kultur i Skandinavien. Genom en serie empiriska fallstudier kan vi ta ett grepp om stora frågor – miljö, religion, humaniora, tillväxt, utbildning, sexualitet, välfärd, radikalism, offentlighet, feminism – och avtäcka större historiska mönster.

Vår gemensamma inspiration är kunskapshistoria (history of knowledge). Teoretiskt och metodiskt vill vi med boken utveckla detta nya fält och konkretisera vad exempelvis kunskapscirkulation som begrepp och analytiskt ramverk kan innebära. Samtidigt har vi strävat efter att vidga förståelsen av 1960- och 1970-talens Skandinavien och tillhandahålla nya tolkningar. Det saknas förvisso inte studier av de skandinaviska länderna under dessa decennier; dock har mycket av forskningen kretsat kring ett par stora problemkomplex, företrädesvis välfärdsstaten, socialdemokratin, sextioåttarörelsen och utrikespolitiken under kalla kriget. Vi breddar förståelsen.

Boken springer ur ett nordiskt kunskapshistoriskt nätverk och vi har med den velat föra samman en grupp forskare ur en huvudsakligen yngre generation. Målet har varit att diskutera det moderna Skandinavien ur nya, fruktbara perspektiv i ett internationellt och tvärvetenskapligt sammanhang.

Histories of Knowledge in Postwar Scandinavia är tack vare stöd från LU:s bokfond fritt tillgänglig (open access) via Routledges hemsida: https://doi.org/10.4324/9781003019275

Johan Östling & David Larsson Heidenblad